Den realekonomiska fördelningen

Den realekonomiska fördelningen grupperar statsbudgeten efter olika typer av utgifter. Indelningen används för att analysera utgifter enligt indelningen i Nationalräkenskaperna (NR). Denna indelning är särskilt användbar vid analys över tiden och vid internationella jämförelser.

I den realekonomiska fördelningen delas utgifterna in i följande huvudgrupper:

• transfereringar
• konsumtion
• investeringar
• räntor
• övrigt finansiellt

Med transfereringar menas inkomstöverföringar, det vill säga utbetalningar av bidrag från staten exempelvis till hushåll, företag och kommuner. Någon direkt motprestation från mottagaren är inte nödvändig.

Transfereringar omfördelar resurser:

• mellan olika grupper i samhället
• mellan olika regioner i landet
• för individen över tiden

Exempel på transfereringar är pensioner, barnbidrag, arbetslöshetsersättning och sjukpenning. Som transfereringar räknas även Sveriges bidrag till EU-budgeten samt internationellt bistånd.

Konsumtion är resurser som de statliga enheterna använder i den egna verksamheten. Utgifter som räknas som konsumtion är:

• löner
• hyror
• inköp av varor och tjänster
• försvarets inköp som saknar civil användning
• underhåll och reparationer

I konsumtionsbegreppet ingår även direktkonsumtion. Definitionen är en vara eller tjänst som betalas av staten men har producerats inom näringslivet och utan ytterliggare bearbetning vidarebefordras till  hushållen.

Med investeringar menas utgifter för anskaffning av tillgångar som byggnader och anläggningar, maskiner och inventarier, immateriella tillgångar som dataprogram samt utgifter för finansiell leasing.

Räntor avser räntor på statsskulden och övriga räntor, till exempel räntesubventioner för studielånen.

Exempel på övrigt finansiellt är viss statlig utlåning och kostnader för beredskapslagring.

Fördelning efter ändamål

Statsbudgetens utgifter kan delas upp efter utgifter med samma syfte eller funktion. Ändamålsindelningen följer en internationell standard, COFOG (Classification of the Functions of Government), som ger möjligheter till jämförelser mellan olika länder. Statsbudgetens utgifter fördelas i följande ändamålsgrupper:

• allmänna offentliga tjänster
• försvar
• samhällsskydd och rättskipning
• utbildning och universitetsforskning
• hälso- och sjukvård
• social trygghet
• bostadsförsörjning och samhällsutveckling
• fritidsverksamhet kultur och religion
• energi
• jord- och skogsbruk, jakt och fiske
• mineralbrytning, tillverkning och byggnadsverksamhet
• kommunikationer
• andra näringslivsändamål
• ofördelade offentliga utgifter

Budgetprocessen

Den nuvarande budgetprocessen innebär att ett utgiftstak sätts för de offentliga utgifterna, dvs. för staten, socialförsäkringarna och kommunerna. Det statliga taket omfattar alla 27 utgiftsområden utom Statsskuldsräntor. Räntorna är undantagna eftersom de på kort sikt inte kan påverkas. Vidare ingår beräknade förändringar av anslagsbehållningar och en ofinansierad budgeteringsmarginal. Denna marginal är inte avsedd att skapa utrymme för ofinansierade utgiftsökningar utan ska ge flexibilitet och minska risken för revidering av utgiftstaket. För varje utgiftsområde fastställs en utgiftsram. Utgiftsökningar ska i första hand finansieras via en motsvarande sänkning av andra utgifter inom utgiftsområdet. Om ett överskridande är ofrånkomligt kan finansiering ske genom att utnyttja den anslagskredit som är kopplad till ramanslag, dvs. genom "lån" från kommande budgetår.

Statsbudgeten omfattar även Riksgäldskontorets nettoutlåning och en kassamässig korrigeringspost. Detta gör så att saldot är identiskt med statens lånebehov. I kapitel 4 Statsbudgetens saldo, statsskuld och finansiering genom lån beskrivs Riksgäldskontorets nettoutlåning och den kassamässiga korrigeringsposten närmare.